Alex Bengtssons första dikt om döden

Varför talar vi om skuggor
och svarta änglar
när det hade räckt
om vi bara sa
”vi lever inte så länge till”

Varför ligger vi sked
med varje bristningsgräns
när vi bara skulle kunna skratta
åt bögsynthrefränger och amatörporrsajter
på en bakgård i sommarnatten

Jag har rest runt i landet
men känner mig fortfarande
uppenbart efterbliven och akterseglad
vid en busskur utan kajplats

Varför trampar vi i hjulspår
som aldrig funnits
och ältar vår sorti i sociala medier
när vi får kväljningar av andras

Varför tar vi på döden
på ett sånt jävla allvar
när ändå mänskligheten
har skrattat åt den
i varje drama
och i hundratals revolutioner

Jag har tappat räkningen
på stjärnorna som föll från himlen
för det gav mig inget att räkna dom

Jag har spolat ner barndomen
i både handfat och vattenklossetter
för att sedan se den
hånle i badrumsspegeln igen

Jag har slungats mellan fattiga dagdrömmar
och nyrika mardrömmar
men står ändå handfallen och häpen

Som om livet fortfarande var baserat på en enda fråga

Varför går gårdagen på repeat
i våra hörlurar tills någon säger
”tills döden skiljer oss åt”

Jag är rädd för att jag aldrig får något svar