Sanningen kommer vara ett pekoral - som Spotifylista

Jag har ett romanmanus i min laptop. Det första utkastet tillverkades i något slags maniskt vredesmod under arton dagar i stugan i Frillesås i somraas. När några frivilliga själar hade fått läsa det första utkastet kom ett förslag om att, om manuset någon gång blir en bok, göra ett soundtrack till det. Jag namedroppar ganska gott om låtar manuset igenom. Jag funderade på det där ganska mycket. Det hade varit roligt. Jag måste verkligen gå igenom fas tre i manusarbetet snart. Om inte bara för soundtracket.

Den 10 mars släpper jag diktsamlingen "Sanningen kommer vara ett pekoral". Efter att förra året gett ut en pocket kände jag att jag ville gå tillbaka till det traditionella "diktsamlingsdemo-formatet". 2010 får bli ett mellanår för mig. Det är mycket annat att göra och Rivaliserande stenar kommer få lite mindre prioritet än tidigare år. Likt förbaskat kommer jag turnera runt så mycket jag kan och säkerligen få till något i filmväg vad det lider. En av dikterna i den kommande samlingen är skriven som en kortfilmen. Om känslan är rätt någon gång under året, tiden finns och Okomepojken vill så åker vi nog hem till Halland och skjuter skiten vad det lider. Det blir ingen mokumentär den här gången i alla fall.

Släppet kommer att firas av med pompa och ståt tillsammans med Smilfinkmannen och Eriks band Fakesnake, Oskar Hanska och Kapten Hurricane på Kontiki. Mer om det kommer snart. Kanske redan imorgon. Tio dagar efter släppfesten i Göteborg drar Kapten Hurricane och jag med Leo med Lådan till Mariehamn och Åland för att gigga på ett ställe som komiskt nog heter Bastun. Bättre lansering kan knappast "Sanningen kommer blir ett pekoral" få.

Åter till soundtracket. För några veckor sedan när jag satte ihop första versionen av den nya diktsamlingen som skulle skickas till Paula som layoutar gjorde jag en Spotifylista. Med det där med soundtracket, lite grann, i åtanke. Listan var tämligen hophafsad och hade väl mestadels med att göra vilket humör jag var på den kvällen. Nu när diktsamlingen verkligen är klar. Alldeles strax redo att tryckas. Ja, då kände jag att en ny Spotifylista var på sin plats. Ett nytt soundtrack.

Dem som har följt mig och Rivaliserande stenar känner nog till vid det här laget att jag känner mer tillhörighet med textförfattare än poeter och så kallade estradpoeter. Jag sitter hellre och pratar textrader av Alf Robertson eller Daniel Johnston än analyserar någon jävla Bob Hansson-typ. Och anledningen till att jag sällan anklagas för att plagiera andra estradpoeter är för att jag sällan lyssnar eller tittar på dem. Jag går iväg under Spoken word-kvällar och slamtävlingar. I bästa fall sitter jag och lyssnar på musik från min laptop. I sämsta fall hänger jag rastlöst i baren.

Men det är klart att jag plagierar och inspireras. Playlisten som är bifogad längst ner innehåller låtar med texter, känslor och upplägg som många gånger har varit anledningen till att dikten blev till. Oftast är det omedvetet. Ibland inte. Jag tycker också att det vore på sin plats att förklara lite bakgrunden till dikterna. En slags längre och lite mer pretto innehållsförteckning, kan man säga. Så slipper jag säga det från scen eller publicera i det själva diktsamlingen.

Sanningen kommer vara ett pekoral.

Dikt: Västrebropatetik.
Låt: Prangin out med The Streets.
Kuriosa: Det skulle lika gärna vara låten "When you wasen´t famous" med samma artist. Med "Prangin out" ger lite mer exakt den känslan som jag hade några söndagar i slutet av förra året. Och andra söndagar under andra skeenden i livet också. För den delen.

Dikt: Skeppsänkare.
Låt: Forever utd. med The Tough Alliance.
Kuriosa: En hyllning till mina vänner från Frillesås. Dom som bor kvar och dom som liksom jag har lämnat bygden. Lyssnade mycket på just den TTA-låten när jag skrev dikten en lördag i början av juni.

Dikt: När jag hade sett Terassen.
Låt: Kalla mig med Vapnet.
Kuriosa: Ibland skriver jag dikter istället för sms. Hade sett den italienska filmen "Terassen" och ville verkligen skicka ett ganska elakt sms men jag lät bli och skrev den här istället. "Kalla mig" med Vapnet hade också kunnat vara ett sms.

Dikt: Fel lösenord.
Låt: Dålig på vardag med Markus Krunegård.
Kuriosa: Fel lösenord handlar om att vara dålig på vardag. Men den skrevs långt innan jag hörde Krunegård-låten.

Dikt: Avokadosallad med Daniel.
Låt: Du och jag mot världen med Peter Lemarc.
Kuriosa: Handlar om en av mina allra bästa vänner. Mannen som fick mig att öppet erkänna att jag älskar Peter Lemarc. Det kan tyckas märkligt så här i efterhand. Men det fanns en tid då jag inte vågade erkänna sådant. Inte ens för mig själv.

Dikt: Borderlinebaby.
Låt: Västra Frölunda med Kristian Antilla.
Kuriosa: Utspelar sig i december 2009. En buksvåger till Västerbropatetik, kan man säga. Det finns passager i Antillas "Västra Frölunda" som påminner om den här dikten. Men det upptäckte jag inte förrän igår.

Dikt: När vi talade om reggae.
Låt: Dagar i Arkadien med Parken.
Kuriosa: Handlar om att komma tillbaka, på gränsen till tomhänt och insikten om att allt måste börja om från början. Hela "Länge leve Parken-plattan" skulle passa till den här dikten, känslomässigt, men det sista spåret passar nog bäst.

Dikt: Rosenhof sanning.
Låt: Jag var inte sjuk (balladen om K) med Thorsten Flinck.
Kuriosa: Jag satt med PJ och bögen från Bengalen på sunkhaket Rosenhof vid Södra station en lördagskväll. En ensam kvinna erbjöd mig att flytta in i hennes lägenhet. Jag tackade nej. Då blev hon upprörd på ett otäckt sätt. Jag hade för ovanlighetens skull med mig ett block den kvällen och skrev ner vad jag kände på plats.

Dikt: Ridå.
Låt: Kärlekens tunga med Eldkvarn.
Kuriosa: Dikten är nog på många sätt en blandning av Eldkvarns gamla hit och The Streets "Dry your eyes". Utspelar sig för längesen. En av få dikter i den nya samlingen som faktiskt gör det.

Dikt: Det finns ingen kärlek i Göteborg.
Låt: Lilla London med Anton Kristiansson.
Kuriosa: Handlar om årsskiftet 2009-2010 och mitt ambivalenta förhållande till Göteborg och stämningen som jag ofta känner när jag är där. En lite rolig grej är att jag blev filmad av Jerry Bomans Tramsessions någon dag efter att dikten var skriven. Jag läste den på 4:ans spårvagn från Mölndal. När jag igår gick in på Tramsessions för att kolla om Boman hade lagt upp filmen hittade jag en inspelning med en för mig okänd Anton Kristiansson som till ett Broder Daniel-beat rappar om typ samma sak som jag pratar om i dikten.

Dikt: Skitsam, Malmö!
Låt: 1973 med Hardy Nilsson.
Kuriosa: Låten nämns i dikten och dikten hade nog inte kommit till om jag hade inte fått den låten spelad för mig i en lägenhet i Västra hamnen som ligger i Malmö. En stad som jag också har ett ambivalent förhållande till. Skitsam säger dem i Dalsand och Bohuslän. Det är en förkortning av "skitsamma".

Dikt: Unforgotten classics.
Låt: Country roads med John Denver.
Kuriosa: Skrevs på vägen hem till skrivarstugan från en trevlig kväll hemma hos Mikael Österdahl. Vi hade pratat om rasism samtidigt som vi uppdaterade våra facebookstatusar till tonerna av Melodifestivalen. Dikten är ett försök från mig att förklara att rasism handlar om annat än missnöje.

Dikt: Riktig kärlek.
Låt: True love will found you in the end med Daniel Johnston.
Kuriosa: En av få dikter jag har skrivit som har tagit tid att skriva och bli riktigt klar med. Kanske mest för att den är en uppenbar parafras till en av mina personliga favoriters bästa alster. Och det är just den här låten.

Dikt: Dobi, dobi, dobi, do, do, do.
Låt: When you said nothing at all med Ronan Keating.
Kuriosa: Handlar om en av mina bästa vänner. Och om hur han trots all skit han har fått gått igenom många gånger likt förbannat har hållit elden brinnande. Varför jag väljer den här låten vet jag inte riktigt. Kanske blir han sur på mig om han läser dikten och sen det här. Men det är en jävla hyllning från min sida. Notting Hill är världens bästa film.

Dikt: Gullmarstjejen.
Låt: Sthlm kallar med Bruket.
Kuriosa: En riktigt otäck historia som utspelar sig våren 2008. Fick inte ner den på papper förrän förra vintern. Men storyn är så läskig att dikten blev en kort sak. Fagerstabandet Brukets "Sthlm kallar" passar perfekt till den här.

Dikt: Latent sönderfall.
Låt: Ingen poäng med Nordpolen.
Kuriosa: Det är nog så att "Latent sönderfall" har blivit till efter att jag ha knarkat fantastiska och lika underskattade Nordpolen. Dikten är för övrigt en av mina mest abstrakta grejer. Det blir alltså varken Poetry slam-segrar eller läsningar på sossekongresser på grund av den.

Dikt: Indiepop är fan bättre än reggae.
Låt: William it was really nothing med The Smiths.
Kuriosa: En av de sist skrivna dikterna som fick ta plats i samlingen. En slags uppgörelse. Ett vredesutbrott. En slutgiltigt klargörande om att indiepop alltid kommer vara bättre än reggae.

Dikt: När jag hör Håkan Hellström så förstår jag numer att det är Håkan Hellström som sjunger.
Låt: Exile on Wolmar Yxkullsgatan med Håkan Hellström.
Kuriosa: En lördagshyllning till min fyrtioåriga vän och kollega från Örebro. Full av referenser till framförallt Eldkvarn. Hellströmlåten passar ändå bäst in. Framförallt musiken och körsången. Wolmar Yxkullsgatans busshållplats har jag i och för sig ett märkligt förhållande till. Ambivalent? Ja.

Dikt: Turkos ryggsäck.
Låt: The lingering procesion med Erik Enocksson.
Kuriosa: En hyllning till hembygden och barndomsvännerna. Lyssnade på Farväl Falkenberg-soundtracket när jag skrev den. Det är uppenbart. Och inget att hymla med.


Här har du playlisten.

Kabul-Krokom-Helvetet

Vi är punkare
åker in på Hornsgatan
med en sketen Volvo sjufyrtio
dunkar plåt till Eddie Meduza
skanderar paroller
om kvinnan tillbaka till spisen

Ensamma barn
är inte välkomna i kranskommuner
av ondska
men sånt är ointressant
för det pågår en islamisering
i en fantasiförort
för bombliberalernas
äckliga jävla söndagshallisar
blev verklighet någonstans
efter att folk hade slutat bry sig

Vi är skinnskallar
slåss med baseballträn och tillhyggen
utanför Judit och Bertil
eller vart fan vi än behövs

Gråten i halsen
den där jävla gråten i halsen
tänker inte ens tänka på hur ögonen såg ut

Kliver av planet i Östersund
åker taxi genom ett kalhygge
pojkarna från Kabul
hade tydligen gjort samma resa
någon månad tidigare

Kabul - Krokom
tur och retur
hoppas mer än fyra procent
och någon broiler från Blekinge

Längtar tillbaka ibland
när jag trodde att det var fullt möjligt
att bli Stålmannen
mycket enklare då

Gråten i halsen
primalskrik längs Jutegårdsvägen
och fan vet vad

Men jag har ingen Stålmannentröja
från Norvalla Marknad längre

Ensam bland andra

Hon ser bra ut
och så har hon körkort
vi kallpratar på väg till stationen
om bostadssituation och arbete
hon har fin dialekt
och verkar vettig

Frågar väsentliga frågor
och verkar uppriktig och ärlig
ingen jävla inställsamhet
en avsaknad av den där
förbannade vidskepligheten
som alla verkar bära på
nu för tiden
sedan säger hon
att hon ska på musikal i helgen

Då slutar jag lyssna

Har lärt mig att det är okej
att dricka rosévin
men människor som dricker rosévin
är inte okej

Hade en kille i bekantskapskretsen
vi hade samma namn
men vi var väl aldrig särskilt nära
såg någon fotbollsmatch ihop
han var mest en kompis kompis

Han var skådis och trött
trött på att åka runt på skolor
och spela pjäser om ungdomsvåld
droger och rasism
han var över trettio
och det märktes

En kväll sa han att han skulle göra
som Mikael Persbrandt
gå in på Dramaten
och säga här är jag
för han hade en gudagåva
och sånt är ju medfött

Då gick jag hem med blicken i marken

Har lärt mig att det är okej
att vara ensam bland andra
men att låtsas vara ensam
är det värsta som finns

Och så många positioner vi söker
som han som tittar snett
när någon han kände
råkade ta mig på låret
inför en folksamling
där alla kände alla

Så mycket vi måste veta
om varandra och dom vi tror oss
känna och känna till

Pedistaler och höga hästar
vi sätter oss på
fejkade ingivelser
som övergår i dödstysta tvåsamheter

Och jag har inte fattat ett skit än

Baksidetexten

Inatt skickade jag således och till slut "Sanningen kommer vara ett pekoral" till Paula från Brinkens väg som ska layouten påhittet. Nedan följer baksidestexten. Ett slags manifest om vad fan jag pysslar med. Förhoppningvis bringar det också någon form av klarhet för dom puckon som jämt och ständigt frågar vad fan Rivalierande stenar är för något och varför vi gör som vi gör.

Halmstad, 16 februari 2010.

Jag vet att en del stör sig på det här men jag jagar något. Kicken som när Petter SMS:ar om någon ny snussort som ”ger en riktig sunkig Hilco-känsla” och hon som går bredvid mig säger att det måste vara som en vit porslinshund med en rosa tuss runt halsen. Hilco är en presentbutik i Frillesås. Och jag exploderar inombords. Först när hon fattar vad jag och Petter menar med ”sunkig Hilcokänsla”. Och sen när Petter skriver ”ja, exakt så!” när jag SMS:ar tillbaks om hunden med den rosa tussen runt halsen. Jag jagar kicken som repliker från engelska The Office-avsnitt och Mikael Österdahls webcamsändningar. När han åker runt i sin bil och berättar om vem som bor där, där och där. Rivaliserande stenar handlar om sådant. Att jaga kicken. Att vara totalt gränslös och ge blanka fan i vad smaksättare, mingelmiffon och annat slödder säger. Om jag lyckas? Ingen jävla aning. Men någon gång om året. När dom som verkligen känner mig är i samma rum då kommer den där bekräftelsen som kicken ger. Det är alltså ingen utopi. För mig är det här fullt möjligt. Sanningen kommer vara ett pekoral.

Nationalteatern gjorde låtar MOT knark (om helgen då skrivtorkan tog slut)

Jimi Hendrix från USA
man blir besviken
när man har höga förväntningar

Jag hade hört så mycket
om musiken och honom
så var det helt vanlig blues
med helt vanlig sång

Jag satt på fredagsförmiddagen vid mammas köksbord i Kungsbacka. Jag visade den där fejkdokumentären om att Kungsbacka inte finns. Vi pratade om allt och allt möjligt. Det kändes bra. Det kändes fint. Det kändes rätt.

Vid klockan två gick jag till 732:an. Kevin Broberg, min självklara arvtagare, stod och frös i ett par slitna Converse. Vi tog bussen ihop. Klev av vid Mona-Lisa där det blv en Calzone med extra ost och två Grängesbergsöl.

Det är priskrig i Frillesås just nu. Sedan dom nya ägarna tog över på Tärningen har det blivit en sjuhelsikes konkurrens om dom som alltid törstar efter starköl på flaska. Tragiskt men sant.

Efter någon timme kom fadern in. Obekväm, nervös och således otrevlig.

- Är ölen billigare här än i Stockholm, eller?

Jag sa att så är det nog. Vi åkte till Lantmanna. Fadern hade kollat in ett par kängor som jag skulle inhandla. Det går ju inte att ha lågskor i en halv meter djup snö. Kängorna var slut. Det blev ett par fodrade stövlar.

- Dom kan du ju i Stockholm också.

Det hade jag absolut kunnat ha.

Jag hade åkt till Frillesås och stugan för att rensa huvudet, som det hette. Hade väl tänkt att få skrivit något också. Men det primära var att rensa huvudet. Fredagskvällen blev lite fånig pekoral, en massa engelsmän som vankade runt i huvudet och så irritation på faderns beteende.

Somnade innan tolv. Vaknade vid tio. Gugge ringde.

- Vi hade tänkt att du skulle äta hos oss idag. Klockan fyra, sa Gugge.

Jag gick ner till samhället i något slags vredesmod. Hade en massa Markus Krunegård-citat i huvudet och så hon från Munkedal som sa att hon aldrig kommer att bli en storstadstjej. Inne på Konsum köpte jag ett åttapack Delicatobollar och tre Festis i tetra pak. Ute på torget såg jag fadern sitta i sin vita skitna jävla pick up. Jag ställde mig och blängde på honom. Han satt och fingrade rastlöst på mobilen. Sådan son, sådan fader, tänkte jag.

- Tänkte ju ringa dig och åka upp och dricka kaffe, sa fadern.

Det blev en fin förmiddag. Vi satt i stugan och fadern sa att han var förvånad över att han satt där igen. Han var ju med när stugan byggdes när han var barn. Sedan stack han iväg. Förmodligen hem till sig eller krabbfabriken. Jag skiter i vilket.

Jag hade ett par timmar på mig innan middagen hos Gugges föräldrar. Försökte skriva. Det blev så dåligt att jag bet mig i tungan. Hörde någon värdelös grej som någon bekant hade gjort. Blev ännu argare. Gick ner till samhället igen. Svängde in förbi Webecks, gick igenom det betonggula villakvarteret. Plockade upp min mobiltelefon och började filma. Andades snabbt och intensivt. Kände hur det liksom kom till mig. Alldeles plötsligt såg jag en massa bilder framför mig, hörde röster, ord och meningar. Kände stämningen.

Det låter säkert psykotiskt. Och det är det säkert. Men det är så texter, dikter och allt sånt kommer till mig. Jag åt middag med Guggge och hans föräldrar som grälade om hur vida dom hade kört bil ut till Vendelsö en vinter eller inte. Tänkte lite på Krunegård igen. Om att Norrköping är drogavvänjning för honom i nån jävla låt. Nu knarkar ju inte jag men på något sätt är Frillesås min avvänjning. Från pretton och fan vet jag.

Vi pratar högt på nordhalländska och jag får mer svar på frågor som varken Wikipedia eller sådana som springer på klubb hela tiden kan ge mig.

Kvällen spenderades hos Mikael Österdahl och Karin. Krigge kom förbi. Vi tittade på Melodifestivalen och pratade om rasism och sånt. Mikael Österdahl sa så många bra saker att jag skrattade som ett barn när jag gick tillbaka till stugan. Och av någon konstig anledning fick jag Lady Gagas "Bad romance" på hjärnan. Det där var ingen metafor överhuvudtaget.

In i stugan. På med datorn. Och så skrev jag "Unforgotten classics" på fem minuter. Spelade in den och hela planeringen av "Sanningen kommer vara ett pekoral" föll som furer.

Var så lyrisk över det hela att jag mejlade bekantskapskretsen och sådan som borde bry sig om Rivaliserande stenar. Här är ett axplock av reaktionerna:


Nationalteatern gjorde låtar MOT knark; Kolla, kolla mm. Det är få som fattat det, alla tror det är för. Kanske var låtarna för bra och innehöll de magiska "orden" som flummiga ungdomar ville höra men inte orkade ta till sig om vad det egentligen handlade om.
Jag såg Peter Wahlbäck bli attackerad på scen när han gjorde en grej om hur härligt det är att klubba säl. Skitbra var det.
Så vad säger jag då när texten till synes saknar syntes. Är det så att man måste vara invigd för att förstå?
Annars var det jävligt bra

Jag gillade det som fan Alex. Jag är jävligt kräsen när det gäller poesi, minsta antydan till självpresentation och identitetsbygge by poetry och mina smaklökar slår volter. Ja, du vet, poesi som får oss att vilja skrika "Men fattar du inte ALLA har vi ångest, vad fan får dig att tro att jag vill ödsla mina andetag på att höra om hur unikt ditt livsprojekt är?"

Unforgotten Classics är mycket stark. Inlevelsen i en rasists huvud är chockerande. Problemet är - om det finns nåt problem - att somliga skulle kunna "avnjuta" den här monologen och allmänt jubla. Mycket är ju ironi, men människosjälen har, som du själv antytt i annan dikt, inte vattentäta skott mellan olika lager. Det är välgjort och med som sagt stark inlevelse, men rassar skulle nog kunna lära den innantill och ha som "allsång" runt lägerelden eller hur man säger. Vet inte vad jag ska säga mer, men allt kan missbrukas. Känns som att du leker med elden. Problemet med att vara stor konstnär är att det man får fram kanske inte är beige och slätstruket och/eller politiskt korrekt, utan snarare oroande.

lyssnade nu. det var skitbra. förstås. eller bättre än du brukar vara? kanske till o med. med tydligare uppdelningar i hårt o mjukt liksom, än du brukar ha. jag gillar det. att det först är ångest o provocerande o som de är, de där idioterna som bor i det här landet. för att sen bli mjukt o fint o som man vill att det ska vara, kärlek o fint, fast lite töntigt också liksom, men töntigt bra. japp. det var mitt omdöme.

Och med tanke på dom som inte svarat så vet jag att äntligen har det lossnat igen. Tack, Markus Krunegård för att du förde in mig på villovägar. Tack, Mikael Österdahl för att du förde in mig på rätt väg igen.

Den nya "Unforgotten classics" går att lyssna på Rivaliserande stenars myspace.