Nationalteatern gjorde låtar MOT knark (om helgen då skrivtorkan tog slut)

Jimi Hendrix från USA
man blir besviken
när man har höga förväntningar

Jag hade hört så mycket
om musiken och honom
så var det helt vanlig blues
med helt vanlig sång

Jag satt på fredagsförmiddagen vid mammas köksbord i Kungsbacka. Jag visade den där fejkdokumentären om att Kungsbacka inte finns. Vi pratade om allt och allt möjligt. Det kändes bra. Det kändes fint. Det kändes rätt.

Vid klockan två gick jag till 732:an. Kevin Broberg, min självklara arvtagare, stod och frös i ett par slitna Converse. Vi tog bussen ihop. Klev av vid Mona-Lisa där det blv en Calzone med extra ost och två Grängesbergsöl.

Det är priskrig i Frillesås just nu. Sedan dom nya ägarna tog över på Tärningen har det blivit en sjuhelsikes konkurrens om dom som alltid törstar efter starköl på flaska. Tragiskt men sant.

Efter någon timme kom fadern in. Obekväm, nervös och således otrevlig.

- Är ölen billigare här än i Stockholm, eller?

Jag sa att så är det nog. Vi åkte till Lantmanna. Fadern hade kollat in ett par kängor som jag skulle inhandla. Det går ju inte att ha lågskor i en halv meter djup snö. Kängorna var slut. Det blev ett par fodrade stövlar.

- Dom kan du ju i Stockholm också.

Det hade jag absolut kunnat ha.

Jag hade åkt till Frillesås och stugan för att rensa huvudet, som det hette. Hade väl tänkt att få skrivit något också. Men det primära var att rensa huvudet. Fredagskvällen blev lite fånig pekoral, en massa engelsmän som vankade runt i huvudet och så irritation på faderns beteende.

Somnade innan tolv. Vaknade vid tio. Gugge ringde.

- Vi hade tänkt att du skulle äta hos oss idag. Klockan fyra, sa Gugge.

Jag gick ner till samhället i något slags vredesmod. Hade en massa Markus Krunegård-citat i huvudet och så hon från Munkedal som sa att hon aldrig kommer att bli en storstadstjej. Inne på Konsum köpte jag ett åttapack Delicatobollar och tre Festis i tetra pak. Ute på torget såg jag fadern sitta i sin vita skitna jävla pick up. Jag ställde mig och blängde på honom. Han satt och fingrade rastlöst på mobilen. Sådan son, sådan fader, tänkte jag.

- Tänkte ju ringa dig och åka upp och dricka kaffe, sa fadern.

Det blev en fin förmiddag. Vi satt i stugan och fadern sa att han var förvånad över att han satt där igen. Han var ju med när stugan byggdes när han var barn. Sedan stack han iväg. Förmodligen hem till sig eller krabbfabriken. Jag skiter i vilket.

Jag hade ett par timmar på mig innan middagen hos Gugges föräldrar. Försökte skriva. Det blev så dåligt att jag bet mig i tungan. Hörde någon värdelös grej som någon bekant hade gjort. Blev ännu argare. Gick ner till samhället igen. Svängde in förbi Webecks, gick igenom det betonggula villakvarteret. Plockade upp min mobiltelefon och började filma. Andades snabbt och intensivt. Kände hur det liksom kom till mig. Alldeles plötsligt såg jag en massa bilder framför mig, hörde röster, ord och meningar. Kände stämningen.

Det låter säkert psykotiskt. Och det är det säkert. Men det är så texter, dikter och allt sånt kommer till mig. Jag åt middag med Guggge och hans föräldrar som grälade om hur vida dom hade kört bil ut till Vendelsö en vinter eller inte. Tänkte lite på Krunegård igen. Om att Norrköping är drogavvänjning för honom i nån jävla låt. Nu knarkar ju inte jag men på något sätt är Frillesås min avvänjning. Från pretton och fan vet jag.

Vi pratar högt på nordhalländska och jag får mer svar på frågor som varken Wikipedia eller sådana som springer på klubb hela tiden kan ge mig.

Kvällen spenderades hos Mikael Österdahl och Karin. Krigge kom förbi. Vi tittade på Melodifestivalen och pratade om rasism och sånt. Mikael Österdahl sa så många bra saker att jag skrattade som ett barn när jag gick tillbaka till stugan. Och av någon konstig anledning fick jag Lady Gagas "Bad romance" på hjärnan. Det där var ingen metafor överhuvudtaget.

In i stugan. På med datorn. Och så skrev jag "Unforgotten classics" på fem minuter. Spelade in den och hela planeringen av "Sanningen kommer vara ett pekoral" föll som furer.

Var så lyrisk över det hela att jag mejlade bekantskapskretsen och sådan som borde bry sig om Rivaliserande stenar. Här är ett axplock av reaktionerna:


Nationalteatern gjorde låtar MOT knark; Kolla, kolla mm. Det är få som fattat det, alla tror det är för. Kanske var låtarna för bra och innehöll de magiska "orden" som flummiga ungdomar ville höra men inte orkade ta till sig om vad det egentligen handlade om.
Jag såg Peter Wahlbäck bli attackerad på scen när han gjorde en grej om hur härligt det är att klubba säl. Skitbra var det.
Så vad säger jag då när texten till synes saknar syntes. Är det så att man måste vara invigd för att förstå?
Annars var det jävligt bra

Jag gillade det som fan Alex. Jag är jävligt kräsen när det gäller poesi, minsta antydan till självpresentation och identitetsbygge by poetry och mina smaklökar slår volter. Ja, du vet, poesi som får oss att vilja skrika "Men fattar du inte ALLA har vi ångest, vad fan får dig att tro att jag vill ödsla mina andetag på att höra om hur unikt ditt livsprojekt är?"

Unforgotten Classics är mycket stark. Inlevelsen i en rasists huvud är chockerande. Problemet är - om det finns nåt problem - att somliga skulle kunna "avnjuta" den här monologen och allmänt jubla. Mycket är ju ironi, men människosjälen har, som du själv antytt i annan dikt, inte vattentäta skott mellan olika lager. Det är välgjort och med som sagt stark inlevelse, men rassar skulle nog kunna lära den innantill och ha som "allsång" runt lägerelden eller hur man säger. Vet inte vad jag ska säga mer, men allt kan missbrukas. Känns som att du leker med elden. Problemet med att vara stor konstnär är att det man får fram kanske inte är beige och slätstruket och/eller politiskt korrekt, utan snarare oroande.

lyssnade nu. det var skitbra. förstås. eller bättre än du brukar vara? kanske till o med. med tydligare uppdelningar i hårt o mjukt liksom, än du brukar ha. jag gillar det. att det först är ångest o provocerande o som de är, de där idioterna som bor i det här landet. för att sen bli mjukt o fint o som man vill att det ska vara, kärlek o fint, fast lite töntigt också liksom, men töntigt bra. japp. det var mitt omdöme.

Och med tanke på dom som inte svarat så vet jag att äntligen har det lossnat igen. Tack, Markus Krunegård för att du förde in mig på villovägar. Tack, Mikael Österdahl för att du förde in mig på rätt väg igen.

Den nya "Unforgotten classics" går att lyssna på Rivaliserande stenars myspace.