Ingvar Oldsbergs autograf

drick en proteindryck
med jordgubbssmak
och se glad ut
gråtrunka
rösta på centerpartiet
för att dom har
en sådan himla bra
arbetsmarknadspolitik
flytta hem till din mor
och låt henne uppfostra dig
en gång till
uppskatta kristen hårdrock
upptäck sidor hos dig själv
som du inte trodde fanns
fotfetishism och fontanellfantasier
tyck att det är okej med rosévin
tryck upp t-shirts
med nationella motiv
åk estlandsfärja
och ligg med ett moldaviskt luder
gråtrunka
släpp in jehoovas vittnen
när dom knackar på din dörr
gå på karokekväll
stå på bergshällar
mitt i natten
och skrik efter
högstadieantagonister
och mamma
anmäl ditt transaltergo
till tjejvasan och vansbrosimmet
träffa din livskärlek
på spray date
kalla dig levnadskonstnär
och mångsysslare
gråtrunka
planera att flytta till svalbard
gör det sen
stanna där
återvänd med en t-shirt
med isbjörnsmotiv
dansa macarena
hylla lokala missnöjespartier
hissa fanan för döda genier
häng dig själv
istället för dj:n
gråtrunka
gör upp med din svåra barndom
genom en manifestation
på stockholm stadion
gråtrunka
blanda amfetamin och stesolid
för att få en balanserad helg
engagera dig mot vargjakten
och ligg med en älg
bli nazist
konvertera till jude
och hata dig själv
gråtrunka
gråtrunka

eller så tatuerar du bara in ingvar oldsbergs autograf i pannan

Vi siktar mot solen igen

Det är längesen nu
längesen
vi stod med händerna
utsträckta
på klipporna i Torstensvik

Så längesen
längesen du stod bredvig oss
du sa
här ska vi stå sen
när vi blir gamla

Men det var längesen
vi hade slutat lyssna på dig
längesen
vi hörde dig på riktigt säga
att nu siktar vi mot solen

Du lämnade oss
med bara hundratusen frågor
kvar
på den enerverande stjärnhimlen

Och nu
är du i landet
långt, långt borta

Det är längesen nu
längesen
jag såg saker
glasklart
under vattenytan

Så längesen
jag tog bestämda steg
över broarna och fälten
med den sydvästliga vinden
dunkandes i ryggen

Och det var längsen
det är sannerligen sant
att jag tänker på det
alldeles för sällan

Slår upp vilken tidning
som helst
hör brandalarm skrika

Att det är längesen nu

Längesen
som jag siktade mot solen

"Hur ska jag ta mig till Björketorp egentligen"

- Vet du vad du har vunnit?, frågar radioprogramledaren.
- Nej, snälla berätta vad jag har vunnit, säger den tävlande Elsy från någonstans i den södra halländska myllan.
- Du har vunnit en trisslott, säger radioprogramledaren.
- Oh jaha…, skrockar Elsy.
- Och vet du vad du har vunnit mer?, frågar radioprogramledaren.
- Nej, berätta vad jag har vunnit mer!, utbrister en förvånad Elsy.

”Tur på hjul” är nog Radio Hallands äldsta radioprogram. Kalle minns det från barndomen. Fredagsmornarna innan skolan. Frukost och ”Tur på hjul” på P4 Radio Halland. Nu står han i sitt kök och brer på extra mycket smör på barkisarna som grannen gav honom igår kväll. Ett ljust bröd. Det har säkert ett annat namn men Kalles mamma har alltid kallat det barkis så därför kallar Kalle det också för barkis. Barkis med extra mycket smör och hushållsost, jordgubbs- och smultronyoghurt, blodgrapejuice och strålande solsken för ovanlighetens skull i det vinterförjävliga Frillesås. Och så ”Tur på hjul” på radion.
- Gillar du att skratta och ha kul?, undrar radioprogramledaren.
- Ja, det gör jag nog allt, konstaterar Elsy.
- Vad sägs om att åka till Vallarna i Falkenberg den 3 juli och se på buskis?, undrar radioprogramledaren.

Kalles granne har stängt av det trådlösa bredbandet som han brukar snylta på och han kan således inte surfa. Han läser Ortstidningen Norra Halland istället. Linda, som han låg med en gång på gymnasiet, jobbar där nu. Hon har skrivit en artikel om en SM-mästarinna i frisering. Hon har också skrivit ett reportage om när Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund var på besök i Kungsbacka tidigare i veckan. Den första snusen på morgonen är alltid den bästa, tycker Kalle.
- Vad är det för veckodag den 3 juli?, frågar Elsy.
- Eh… Vänta, jag ska se här… Eh, det är en torsdag, säger radioprogramledaren.
- Jag har bridge då…, konstaterar Elsy.
- Spelar du bridge på torsdagarna?, undrar radioprogramledaren konstlat intresserad.
- Ja…, det är på torsdagarna så det kan vara svårt att komma loss, berättar Elsy.
- Jag ska se här…, säger radioprogramledaren.

Radioprogramledaren bläddrar bland biljetterna till Vallarnas buskis i Falkenberg. Kalle har ätit upp. Kliver in på toaletten och rakar sig med dörren öppen. Det går ganska bra den här gången. Han skär ju alltid sig när han rakar sig och då använder han ändå Gillette. Dom där brandgula BIC-engångshyvlarna går ju inte att använda. Dom är livsfarliga.
- Jag har två biljetter till Vallarnas buskis fredagen den 4 juli, på Amerikas nationaldag…, säger radioprogramledaren.
- Får jag två biljetter?, undrar Elsy lite häpet.
- Ja, du får ta med dig en vän, säger radioprogramledaren.
- Oh! Vad snällt!, utbrister Elsy.
- Men det finns ett litet problem. Ni kan inte sitta bredvid varandra …, berättar radioprogramledaren.
- Vad menar du?, frågar Elsy på sin breda halländska.
- Det är platsbiljetter men ni får inte sitta bredvid varandra. Ni får sitta på varsin rad, förklarar radioprogramledaren.
- Det är inga problem. Det ska bli trevligt att åka till Falkenberg!, slår Elsy fast.
Kalle tvättar sig i ansiktet. Han har säkert missat ett antal hårstrån. Det får han lösa senare, tänker han

Kalle stänger av radion. Grannen kan verkligen inte sluta spela den där remixen av ”You re beautiful” med James Blunt.
- Hur ska jag ta mig till Björketorp egentligen?, säger Kalle högt för sig själv.
Det finns ingen i närheten som kan svara på den frågan. Inte ens James Blunt våningen inunder.

Har du hört Sjumilakliv med Martin Stenmarck?

- Du är lite tyst idag…, säger Bo-Lennart och sänker bilstereon.
Det är ett ihållande duggregn utanför. Det har duggregnat i en vecka. Dom är på väg till livsmedelstippen i Varberg där dom ska dumpa krabbkadaver.
- Du kanske inte är på snackehumör, fortsätter Bo-Lennart.
Han säger att han har sovit lite inatt. Pratade i telefon halva natten och sen upp tidigt för sjögång.
- Det är bara bra om du snackar. Då håller jag mig vaken, förklarar han.
Dom passerar Åskloster. En menlös håla. Han liftade dit en gång på fyllan. Helt planlöst men det var en rolig historia att berätta dagen efter. Det måste ha varit på gymnasiet. På sommaren. Eller i början av hösten. Det var i början av trean, slår han fast för sig själv. I augusti. Samma kväll som Klasse Börjesson stod på torget och kastade femtioöringar på Stadshollet. Han hamnade i fyllecell för det. Bo-Lennart höjer bilstereon igen. Det är Rix FM. Dom spelar samma låtar hela tiden.
- Har du hört ”Sjumilakliv” med Martin Stenmarck?, undrar Bo-Lennart,
Han säger att den har varit svår att undgå den här hösten.
- Har du tänkt på vad den handlar om?, frågar Bo-Lennart.
Han sitter tyst en stund medan Stenmarck sjunger refrängen i radion.
- Jag kommer inte hem ikväll. Om jag känner mig själv. Låt oss ta farväl, till både hjärta och själ. Jag kan ta ett långt hårt straff för alla stunder vi haft, sjunger Martin Stenmarck.
- Den handlar väl om allt det där vanliga, säger han och tittar ut genom fönstret i ett försök att byta samtalsämne.
Dom passerar infarten till Tångaberg. En man som hette Helge hade en vintersportsbutik där i en källare. Han jobbade som idrottslärare på dagarna inne i Varberg och sålde skidor och snowboards på kvällarna.
- Nej, den är speciell den här låten, faktiskt, menar Bo-Lennart.
På en raksträcka på gamla E6:an ligger det en busshållplats. Den har namnet ”Paradiset”.
- Jag tror den handlar om Främlingslegionen, påstår Bo-Lennart.
Han ber Bo-Lennart att förklara sig. Det har gått ett par veckor på krabbfabriken nu och Bo-Lennarts teorier och spekulationer om allsköns grejer kan vara riktigt underhållande.
- Eller, så handlar den om kustjägare. Jag vet inte riktigt. Men det är antingen eller, fortsätter Bo-Lennart.
Bo-Lennart är tio äldre och uppväxt i Glommen utanför Falkenberg. Hans pappa är också fiskare. Han är till råga på allt en riktig storfiskare. Men Bo-Lennart blir lätt sjösjuk, har han berättat, så han kan inte jobba på sjön.
- Du vet, jag var amerikansk marinsoldat i mitt förra liv, berättar Bo-Lennart.
Han tittar lite förvånat på Bo-Lennart.
- Du kanske har undrat varför jag har skärmen på kepsen så långt ner, säger Bo-Lennart sen och rättar till kepsen.
Det har han gjort. Skärmen på kepsen sitter verkligen långt ner på Bo-Lennart.
- Nu vet du…, säger Bo-Lennart medan bilen passerar MC Donalds vid Lassebackarondellen i Varberg.
Dom sitter tysta medan Rix FM spelar den där discolåten om han som inte känner för att dansa.
- Det är mycket med det överjordiska, säger Bo-Lennart när dom kliver ur bilen.
Stanken som krabbkadavret ger ifrån sig är obeskrivlig. Den är som en våg av dynga som forsar in genom näsborrarna för att sedan lägga sig över hela kroppen.
- Det här hade kunnat vara min själ om jag inte gjort rätt val i livet, säger Bo-Lennart och pekar på en låda som är full av döda skaldjur.
Det är oktober. Flera månader till jul. Men fredag innan löning.

Unforgotten classics

Han funderade en stund på att dra den där historien om tjejen som kom in med sperma i håret. Det kanske hade funkat, tänkte han i några sekunder. Men han hann aldrig bestämma sig. Klasse Börjesson ställde fram två Frillesåsardrinkar på köksbordet.
- Men lek med tanken då!, försökte Klasse Börjesson.
Det snöade ute. Eller så var det bara jävligt immiga fönster. Han kunde inte avgöra det. Och det var ingen idé att fråga. När Klasse Börjesson manade till fest då skulle man stanna där. Inte bege sig ut på villovägar.
- Det flyttar in tre somaliska familjer i samhället. På mindre än en månad, fortsatte Klasse Börjesson och tog en rejäl klunk av sin Frillesåsardrink.
Hallonsoda blandat med gin. Det var en klassiker. Ett outtalat måste på Klasse Börjessons tillställningar.
- Och det tar fanimej mindre än en vecka sen så är en av dom där pepparkakagubbarna på Hanssons dotter, sa Klasse Börjesson.
- Har det här hänt?, frågade han lite försynt.
Han kunde inte erinra sig att han hade sett några somalier i samhället. Varken på Konsum, ute på torget eller vid busshållplatsen.
- Men lek med tanken då! Fast det är väl sånt dom där lär sig på kurserna inne i stan. Dom går där några dagar. Det är väl någon jävla sockärring som berättar för dom att dom ska ta för sig. Välja och vraka. Sen dansar dom smågrodorna som att det skulle räcka. Jag blir så trött på skiten.
Klasse Börjesson verkade inte veta om han skulle sitta eller stå. Han vankade runt i köket. Tog tag i stolen. Fingrade på sin mobiltelefon. Öppnade kylskåpsdörren. Stängde kylskåpsdörren. Klasse Börjesson hade ingen ADHD-diagnos. Det brukade han deklarera efter fyra eller fem Frillesåsardrinkar.
- Och folk pratar ju. Du vet att jag inte hänger med på sånt. Jag har mitt. Jag sköter mitt. Det har jag alltid gjort. Du vet att jag alltid har gjort det, sa Klasse Börjesson.
- Vad pratar folk om?, undrade han.
- Sedan jag startade firman så tar jag inte sådana risker, sa Klasse Börjesson och satte sig till slut.
Klockan var bara halv åtta. Inga andra gäster hade anlänt än. Han tänkte att han kanske skulle avbryta konversationen med den där historien om tjejen och den torkade sädesvätskan.
- Men lek med tanken då! Det är väl inte konstigt. Det hör ju till sakens natur att folk ställer sig med brinnande facklor och grejer utanför det där jävla aphuset. Kom igen då! Lek med tanken då!, skrek Klasse Börjesson och smällde sitt Budweiserglas i bordet.
Han tänkte att det kanske var bäst att dom flyttade sig ut i vardagsrummet. Kanske kunde dom sätta sig framför Klasse Börjessons laptop och söka på några unforgotten classics. Som när Kjell Bergkvist skäller ut Tom Hjelte i något Robert Aschbergprogram från början av 1990-talett. Eller någon sketch med det där halvdåliga humorgänget inne från Kungsbacka.
- Drick upp nu, sa Klasse Börjesson och reste sig.
- Jag gör vad som helst för dig, sa han och festen hade inte ens börjat.

Löftadalen är som Texas

- Vi är fan från Texas, sa Ralle.
- Vad menar du med det?, undrade Rasmus.
- Kolla dig omkring. Vi bor fan i Texas, fortsatte Ralle.

Dom satt i trädgården till huset där Rasmus bodde. Rasmus hade klippt halva gräsmattan. Solen var framme just den här lördagen. Klockan närmade sig fem och dom skulle iväg snart. Det visste dom. Men Rasmus kunde inte riktigt begripa vad Ralle menade med Texas. Löftadalen är ju inte som den amerikanska södern liksom, tyckte han.

- Titta på husen och trädgårdarna. Vad fan, som någon amerikansk film, fortsatte Ralle.
- Ja, eller som i videon till The way, sa Gugge som också var där.
- The way?, undrade Rasmus.
- Fastballs The way, sa Gugge som om det vore det mest självklara i hela Löftadalen.

Gugge plockade upp en Tuborg och öppnande den genom att slå flaskan mot en planka på verandan. Sedan lutade han sig framåt och tittade på Rasmus och Ralle med spända ögon. Så som han alltid gjorde när han skulle berätta något viktigt.

- Låten bygger på en sann historia. Den handlar om ett par som plötsligt får nog av allt. Dom packar sina väskor en natt och så på morgonen åker dom. När deras ungar vaknar så springer dom runt och letar i hela huset men föräldrarna är borta. Och dom kommer aldrig tillbaka. Dom bara försvinner, ut på vägen, berättade Gugge.

- Men vad har det med Texas att göra?, undrade Ramus.
- Och vad fan har det med dom här husen och dom jävla grusvägarna och människorna att göra?, fyllde Ralle i.
- Jo. För att det utspelade sig säkert i Texas men det skulle fan lika gärna kunnat hända här, sa Gugge.

Dom satt tysta en stund. Gugge nynnade lite på den där låten. Rasmus och Ralle hade inte hört den förut.
- Är det en ny hit, eller?, undrade Rasmus.
- Det kan man säga, sa Gugge.

Dom satt tysta igen.

- Men hej, Ralle! Det finns ju inget hav i Texas, sa Rasmus.
- Man kan inte ha rätt alla gånger, sa Ralle.

Dom satt tysta igen.

- Då är Sjuhäradsbygden lite mer som Texas, sa Gugge.
- Fast det finns inget Knalleland i Austin, sa Rasmus.
- Det har du rätt i, sa Gugge.
- Men kanske en djurpark, sa Ralle.
- Jag ska rösta på Fastball när Tracks börjar igen, sa Gugge.

Och så satt dom tysta igen.