Ränderna går aldrig ur en sockerstinn

Har två modellbåtar i trä
i fönstret
och det händer vissa kväller
nätter och ibland mitt på dagen
att jag sitter och liksom
fingrar på dem

Tänker att jag ska ta bort
det där jävla svarta i mig
spriten och överdoserandet
av sociala medier
destruktiva människor
som bitvis kommer i närheten
det sockerstinna
bortglömda tandbortsningar
kvitton och förlåt för att jag gjorde så där
och inte si ellr så

Lyssnar på Gyllene tiders
"Småstad" och Martin Svenssons
"Dom säger att alla gråter"
ibland nästan sinnesjukt mycket
i kollektivtrafiken och på kontoret
och så där som i alla fall nästan
på pappret och sånt
kan kallas hemma

Tror att jag kan stryka saker
om jag fick ner det
i ett av dom alla anteckningsblocken
från Pocketshop
som kvällar när jag somnar tidigt
men vaknar halvtvå klarvaken
som id-handlingar och mobila bredband
jag tappat på tåget
morgonen efter en sådan natt
på något jävla hotellrum
eller i någon bekants obekväma soffa
e-postmeddelanden och all annan skit
som jag verkligen borde svara på

Jag har två modellbåtar i trä
en stor och en något mindre
jag tror den mindre
är en present från farmor
den större är köpt
på Bohusläns muséum
i mitten av nittiotalet

Jag tror jag kan få bort det svarta i mig
fast då står man ju bara där
som en skitunge i granskogen
med en hemmaklippt pottfrisyr
och centimetertjocka glasögon
och man lipar
för man har kört vilse
under dem halländska distriktsmästerskapen
i längdskidåkning