Precis som Hemingway

vi hörde klockorna
klämta för oss
som för han som
var gammal med havet

medan solen gick upp
över betongfabriken
och det betonggula teglet
blundade vi
och låtsades vara i landet
långt, långt borta

slog vi en lov
på tysta gator
som fyrtornslampor
mitt i natten

nu har ljuset
hunnit ifatt mig
med tiden
och jag vill tillbaka
till den flykten

när det började regna
fanns det ingenting alls
att förlora

jag brukade säga sånt
som min storasyster sagt
du brukade skaka
på huvudet

låt vattenfallen falla igen
hör västkustbanan
dundra förbi
leta rätt på dom
dagdrömmar vi hade
för jag måste härifrån

jag vill inte vara här längre

pajasarna tar x2000
det är väl också
någon slags flykt
men här finns inget
solsken att blunda för

bland bistroölen
och bortglömda drömmar
badar både hovnarrar
och nyttiga idioter

har jag uppkavlade skjortärmar
fast alldeles för lite
härdad hud
känns inte kylan
bara i blickarna

den här resan
mellan samhällsklasserna
blir ofta plakat
att visa upp

något att stoltsera med
eller skämmas för
på en och samma gång

säg det rakt ut
säger dom till mig
jag trycker ner ansiktet
i huvudkudden

medan regnet utanför
är tårar från sortier
ett bevis för att
nu för tiden
finns så mycket
att förlora

låt vattenfallen falla igen
låt musiken
vara en annan
än för bedövade öron
leta rätt på dom
dagdrömmar vi hade
för jag måste härifrån

jag vill inte vara här längre

låt strandskatorna skrika
låt kättinglängor slå
slå sönder
sånt som kom
men bevara det som var

jag vill inte vara här längre


-----

Imorgon spelar ett av mina verkliga favoritband på Stampen i Gamla stan. Leo med lådan heter dom. Klockan 21:00 är tiden.